1970-80 talet var en stark tid för slöjd i Vilhelmina. Västerbottens hemslöjd flyttade butiken upp till Kyrkstan mitt emot mitt föräldrahem och anlade även ett konsulentkontor även det i Kyrkstan. Där verkade Wille Sundqvist som hemslöjdskonsulent för inlandet. Här en sked jag fick i gåva av Wille när han bodde hos mig en vecka. Han höll på med något som jag inte fick se förrän sista dagen då han överräckte den som tack för logi.
Riksorganisationen Same Ätnam (RSÄ) bildades 1945 för att stärka samisk kultur. Till en början var organisationens huvudsakliga arbete att verka för sameslöjdens utveckling och bevarande. Tidigt anställdes slöjdkonsulenter. RSÄ är en av stiftarna av Samernas Utbildningscentrum, för stiftelsen Samefolket, för Stiftelsen Gaaltije, för Ajtte fjäll och samemuseum samt stiftelsebildare av Sameslöjdsstiftelsen Sami Duodji tillsammans med Svenska Samernas Riksförbund (mer om denna i att annat kapitel) RSÄ har sitt säte i Arvidsjaur. Under en period var RSÄ:s logo designat av mig.
I Vilhelminas kyrkstad placerade Same Ätnam ett konsulentkontor för sydsamiska slöjden där sameslöjdskonsulent Mariann Nilsson från Ammarnäs blev föreståndare. Där hölls många kurser och utställningar samt fungerade som försäljningsställe av samisk slöjd. Mitt emot denna kärna av hantverk växte så småningom min egen verksamhet fram. Såklart gjorde jag många besök där med många härliga samtal med Marianne.
1975 värvade hon mig som medlem i Same Ätnam. Under mina år som medlem i RSÄ satt jag som ledamot i styrelse och slöjdutskott. Dessutom satt jag som adjungerad i styrelsen för SHR (Svenska Hemslöjdens Riksförbund) där jag förestod den samiska slöjdens frågor. Det här var en trevlig tid av resor och möten. Emellanåt fick vi slöjdare inbjudan till utställning som här vid samiska veckan på Västerbottens museum i Umeå 1981.
Marianne Nilsson var också den som erbjöd mig att delta i slöjdutbildningen hos Bengt Tomasson i Dikanäs 1977.
Kursen pågick under två års tid. Det var noga med att ha sina samiska rötter för att få delta i den utbildningen. Den hölls i en slöjdlokal i Dikanäs med träff varannan vecka och däremellan hemuppgifter som synades av Bengt vid nästa träff. Han blev sedan min mentor. Han kom förbi i min verkstad när han hade ärende till Vilhelmina och jag besökte honom för att få vägledning. När jag nu kommit igång med slöjden behövdes horn. Bengt hade lösningen. Han förslog att han och jag skulle företa en resa till Majavattnet i Norge för att köpa renhorn. Till detta behövdes införseltillstånd från Lantbruksstyrelsen.
Det var minus 25 grader när vi gav oss iväg. Vi låg över till dagen efter och lastade de avsågade blodiga renhornen i min Golf. När vi kommit halvvägs hem var bilen varm och hornen började tina och avge en sådan förskräcklig odör som jag inte vill uppleva igen. Vi hade ju inget annat val än att fortsätt hem med vårt slöjdmaterial. En resa jag aldrig kommer att glömma. 1985 gick denna lugna fina slöjdkunnige man ur tiden. Fortfarande hälsar hans bror Alvar på mig när han gör ett Vilhelminabesök. Det var gott att ha denna utbildning med sig för min fortsatta verksamhet där jag genom åren till fullo har kunnat gå i godo för min sydsamiska tradition.
RSÄ anordnade under denna tid slöjdträffar en gång per år på olika ställen i Sameland. Dessa trevliga träffar samlade ett hundratal slöjdare varje gång. Där fick slöjdarna ta del av föreläsningar och slöjddemonstrationer med workshops. Vid en av träffarna i Strömsund var Jokkmokks Jocke inbjuden som underhållare en kväll vilket gav den träffen en särkild dimension. Träffarna gav en möjlighet att träffas och dela med sig av varandras erfarenheter under lättsamma former. Det blev många skratt och gott kamratskap.
Under min tid i organisationen utarbetade RSÄ kvalitetsmärkningen för samisk slöjd Duodjimärket. Beslutet om detta togs på en slöjdträff i Arvidsjaur 1980. Det designades av Per-Ola Utsi.
1986 kallade Nordiska Samerådet till sin 13:e konferens. Den hölls i Åre 13-15 augusti. Det var 60 delegater från Norge, Sverige och Finland. Jag åkte dit som en av Same Ätnams 10 representanter. Där föredrogs olika ärenden bla framtagande av en samisk flagga. Jag satt med i den arbetsgrupp om sex personer, två från varje land som skulle behandla de olika flaggförslag som inkommit genom en utlyst tävling. Gruppen tog fram två förslag som sedan hela gruppen fick rösta om. Vinnande flaggförslag blev den flagga med ring som nu vajar från våra flaggstänger. Den hade designats av Astrid Båhl från Skibotn i Norge.
Vid den 14:e konferensen i Laxelv i Nordnorge 1989 som jag även deltog i var det möjligt för de ryska samerna att deltaga. Sedan dess används flaggan även av de ryska samerna på Kolahalvön.
Sven-Åke Risfjell
Vilhelmina 24 jan 2020
#40årisameslöjdenstjänst