Sven-Åke Risfjell, 40 år i sameslöjdens tjänst
Del 10 Utställningar, resor och projektarbeten under 1990-talet- Sameslöjdsprojekt på Kolahalvön
1990-talets händelser ska jag inleda med att berätta om ett projekt som fyllde en stor del av detta decennium och innebar viktiga upplevelser för mig.
I ett tidigare kapitel nämnde jag att sameslöjdskonsulent Marianne Nilsson lämnade tjänsten som konsulent och gick in på en tjänst vid samiska institutet i Kautokeino i Norge. Där kom hon i kontakt med samer på Kolahalvön och gjorde besök där efter att gränsen öppnats 1989 vilket gjorde det möjligt för besök samarbeten över gränserna. Vid ett besök på konsulentkontoret i Vilhelmina berättade hon om sina resor på rysk sida och erbjöd mig att följa med på nästa resa tillsammans med några från Ammarnäs sameförening. Resan en studieresa i sameslöjdens tecken gjordes på beviljade medel från Nordiska Samerådets kulturutskott med Kolahalvön som huvudsakligt mål men även besök vid samiska institutioner i Finland, Norge och Jokkmokk.
Vi hyrde då Vilhelmina Taxis lilla Toyotabuss. Den rymde nio personer men så många blev det inte och jag blev chaufför.
I Rovaniemi hämtade vi upp Leif Rantala som var vår tolk under resan. Det var nödvändigt med tolk men roligt nog kunde även jag göra mig förstådd med hjälp av tyska och Sven-Göte Persson från Ammarnäs konverserade på sydsamiska.
Det var en upplevelse att komma upp till Ivalo och köra till Murmansk där trafiken tätnade på en sexfilig väg. Vägstandarden var lite äventyrlig på vissa håll. Under en av de följande resorna så hade det varit vårflod som spolat bort vägen så det var bara att hålla i ratten och gissa var vägen skulle ha varit. En rolig episod från en av alla resor över gränsen till Ryssland var när en av bussresenärerna ropade på mig. Jag gick dit och undrade vad han undrade över. Han hade inte gått igenom sin ryggsäck innan avfärd och där låg ett paket med ammunition till hans jaktgevär. Vad ska jag göra med det frågade han. Jag såg gränsposteringarna närma sig och och ropade till chauffören att öppna dörren så jag kunde kasta ut ammunitionen. Puh vilket adrenalinpåslag. Jag visste ju sedan tidigare resor att vid gränsen skulle allt i bussen kontrolleras till och med hur mycket pengar vi hade med oss.
Med oss från Murmansk hade vi sameföreningens ordförande Nina Affanazeva
Färden gick vidare från Murmansk efter stora vägen till Moskva innan vi tog av mot resans slutmål Lovozero 20 mil sydöst om Murmansk.
Ordföranden hade lagt upp ett gediget program för oss där vi blev väl mottagna med studiebesök, personliga möten med Kolasamerna och hemma hos besök.
Under den sovjetiska tiden skulle det samiska folket assimileras till den ryska kulturen och förbjöds att använda sin kulturs yttringar i form av slöjd och dräkt. Så under den tiden förlorade de i stort sett sitt hantverkskunnande och framförallt den hårda slöjden. Kvar fanns pärlbroderierna och sömnad av stövlar i renskinn och kläder till renskötarna. Renarna konfiskerades av staten och bedrevs i stora kolchoser med de förra renskötarna som fick arbeta med att ta hand om renarna. Vi fick guidning och besök i slöjdverkstäder där kolasamerna bla satt och sydde renskinnsstövlar med pärlbroderier på sk Borki. Pärlorna där var lite större än våra och med andra mönster än våra sydsamiska broderier. Vi fick även se tillverkning av renskinnslasson. Jag och Sven-Göte Persson från Ammarnäs hade fullt upp med att svara på frågor om trä och hornslöjd då intresset var stort. För den mjuka slöjdens diskussioner stod Marianne Nilsson, Berit och Margerata Grahn från Ammarnäs.
Under vistelserna på rysk mark besökte vi deras museer i sökandet av deras gamla samiska föremål och mönstertradition. Där hittade vi pärlbroderier, skinnslöjd och några få tennbroderade föremål men ingen hornslöjd.
Vid ett av besöken på museet i Lovosero passade jag även på att fråga om samiska ortnamn från deras område och fick med mig en handskriven lista på 600 samiska ortnamn som jag vid hemkomsten fick hjälp att översätta av Nikolaj Jagaritj från Jugoslavien som då bodde i Vilhelmina och var rysktalande.
Vi gjorde även resor till andra platser för att ta del av renskötarnas leverne och livsmiljö bla till samiska byn Laparskaya söder om Murmansk.
Vårt samlade intryck var att de arbetade i väldigt undermåliga lokaler och var i stort behov av redskap och kunskap i bortglömda tekniker och material.
Vid varje resa dit hade vi med oss handverktyg, mindre maskiner, symaskiner och slöjdmaterial som kläde, pärlor och nålar som vi lämnade som gåva till dem.
Efter de tre första resorna tänkte vi att man skulle väl kunna göra lite mer än sporadiska gåvor till samerna däruppe så jag började göra beräkningar på vad det skulle kosta att utrusta en verkstad med maskiner, frakt och arbetskostnad och lärare.
Eftersom jag ofta var ner och besökte AMU snickarutbildning som fanns i Vilhelmina och lärt känna en av lärarna där Lennart Ingman presenterade jag detta för honom som tände till direkt på denna idé. Detta ska jag kolla upp med min chef sa han. Efter några dagar kom chefen för AMU upp och vi hade en genomgång av projektförslaget vilket även föll i god jord hos honom och de skulle söka pengar från SIDA. I samma veva funderade de på hur man skulle få tag i en tolk. Det är inga problem sade jag. Vänta lite ska jag ringa. Jag visste att en Vilhelminabo Mikael Stenbom var rysktalande så det dröjde bara en kvart så var han på plats. Han hade varit medlem i rockbandet Headache från Vilhelmina som spelat i Ryssland och blivit välkända där, bla spelade de för fullsatta Bolsjojstadion i Moskva samt tv sändning över hela Ryssland. Hans vistelser där gjorde att han lärde sig ryska.
SIDA, BITS (Swedish Board for Investment and Technical Support )godkände ansökan och bistod AMU med medel vilket gjorde att projektet kunde dra igång.
Jag och Margareta Grahn och Berit Nilsson engagerades som lärare i hård och mjukslöjd.
En minituös inhandling av utrustning blev starten för projektet där ett av projektmålen var att vi åkte dit och installerade en verkstad för både hårdslöjd och mjukslöjd i det nybildade Etniska Centret i Lovozero. I samebyn Laparskaja 40 km söder om Murmansk och i gruvstaden Apatity ordnades inredning och verktyg till mindre verkstäder.
En rolig anekdot från byggandet av verkstaden var när vi höll på att sätta upp elledningar och det inte fanns tillgång till klammer utan vi fick klippa plåtbitar ur burkar, vika ihop runt elledningen och spika fast i väggen. Just då kom en norsk hjälpsändning och jag svarade på deras frågor och pratade med dem mellan varandra hörde jag en av dem säga -Värst vad han pratade bra svenska, jag förstod allt han sade. Alltså, i ett nafs rysk same.
En annan del i projektet innebar att 8 Kolasamer kom till Vilhelmina för att delta i en två månader lång utbildning i konsthantverk under ledning av Lennart Ingman AMU-Gruppen. Jag engagerades som lärare i horn och träslöjd och Margareta Grahn och Berit Nilsson i rotslöjd, skinnsömnad och samisk sömnad av samisk textil.
I Vilhelmina undervisades deltagarna i min verkstad på Storgatan i Kyrkstan och i AMU-gruppens lokaler för att lära sig de olika moment i slöjden.
En viktig del i undervisningen var materialkännedom. Här en episod från en av resorna. En av eleverna försvann och kom efter ett dygn tillbaka med ett lass renhorn. Han hade förstått att vi var intresserade av renhorn men inte hur slöjdhorn skulle se ut. Det var mest renhorn som tagits innan renarna fejat hornen och oanvändbara i slöjden. Det tog ett tag innan vi fick honom att förstå varför dessa horn inte var lämpliga som slöjdvirke.
Under deras vistelse i Vilhelmina gjordes även en studieresa till Västerbottens museum i Umeå.
Västerbottens museum och Forskningsarkivet vid Umeå universitet iordningställde en utställning 1995 med föremål och bilder från arkeologen och etnografen Gustav Hallströms resor på Kolahalvön 1908 och 1910 som han gjorde för att studera renskötarfolken där. Han samlade på sig olika föremål och fotograferade en hel del i sin dokumentation. Utställningen ”Gustav Hallström på Kolahalvön 1908 och 1910” sattes ihop av bilder från Forskningsarkivet samt utvalda samiska föremål som Hallström införskaffat vid sina resor på Kolahalvön vilka lånades från Etnografiska museet i Göteborg. Utställningen fick jag äran att inviga på Västerbottens museum 1995 och Lennart Ingman berättade om AMU projektet. Intendent Gull-Mari Rosén presenterade utställningen.
Bilderna i utställningen blev en vandringsutställning som skulle gå till Lovozero, Apatity och Kirovsk. Den skulle även visas på Biblioteket i Vilhelmina som den sommaren 1996 var under reparation så Vilhelmina museum blev då istället värd för den. Den som då tog sig an utställningen här i Vilhelmina var museichef Doris Mattsson vilket det då blev möjlighet att stifta bekantskap med. Hon engagerades av AMU för att undervisa Kolasamerna i dokumentation.
Ett projekt på rysk mark som gav mig rika minnen, kunskap och spännande kulturmöten på många olika nivåer och dessutom möte med min blivande fru, levnadspartner och arbetskamrat. Kan det bli bättre.
Vilhelmina 2020-1012
Sven-Åke Risfjell
#40årisameslöjdenstjänst