Sven-Åke Risfjell, 40 år i sameslöjdens tjänst
Del 6 Förenings- och organisationslivet Vueltjere Duodji Samiska lämningar – Fornlämningar

Det här med fornlämningar har intresserat mig på allvar sedan unga år. I början av 1980 talet intensifierades det helt naturligt eftersom mitt yrke som sameslöjdare har inneburit att ta till vara på slöjdmaterial ute i naturen, såsom fällhorn av ren och älg och vrilar från björkar. Under dessa mina vandringar har jag lärt mig att läsa naturen. Att nämna som exempel så går renar på i sina nedärvda vandringsstråk efter föda och älgen på sina stråk. Där renen och älgen har gått har även människan haft sina vandringsstråk. På det viset har jag hittat fångstgropsystem, gamla boplatslämningar med härdar, avslag och skörbränd sten, fynd av pilspetsar, skrapor mm. Områdena i skogslandet har varit väldigt dåligt dokumenterade gällande samiska lämningar mycket beroende på att spåren försvinner mycket fortare än i fjällregionerna genom att marken brukats och skogen avverkats.

I bygden finns det många personer som kan berätta vad de hört och sett. Så fort jag kommit i kontakt med äldre personer har jag tagit tillvara deras berättelser. En sådan berättelse från min mors kusin ledde mig till en trolig offersten. Han berättade att man sett risruskor uppställda vid denna jättesten och där man för honom omtalat att man där piskat stenen vid olika ceremonier.

Offersten Käringen även kallad Veralden Olmai
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Sven-Åke Risfjell vid offerstenen benämnt Käringen eller Veralden Olmai
Fotograf: Doris Risfjell

Käringen sedd från sidan
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Andra intressanta stenar i vår natur är skattelandsstenarna, en gränsmarkering mellan de olika lappskattelandsområdena som infördes för skatteuppbörd av en eller flera hushåll i lappmarken. De är kända sedan 1568. På en karta såg jag namnet Ratagalten i Latikberg. Där låg också Kanans land enligt kartan vilket var en gammal samisk visteplats. Jag blev nyfiken och for dit. Där såg jag ett ofantligt stort stenblock med gamla stegar som stod lutade mot den. På en slöjdträff i Same Ätnams lokaler i Vilhelmina tog jag upp detta till diskussion och frågade de äldre vad Ratagalten kunde betyda. Som svar fick jag att det betydde gränsen vid källan. På sydsamiska Raedtie Gaaltije – gränskällan.

Ratagalten Latikberg Vilhelmina
Fotograf:Sven-Åke Risfjell

Ratagalten Latikberg Vilhelmina
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

En annan spännande och vacker gränsmarkering är Alblosels lappskattelandsgräns i Ångermanälven som har namnet Görans mössa efter Lappskattelandsinnehavaren Göran Larsson vilken är anfader på min farfars sida. Detta fick jag berättat för mig av Åke Jönsson som är en gammal väktarkollega till mig. Jag tog med mig kameran och fick en fin bild av den.

Lappskattelandsmarkeringen Görans mössa.
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Sommaren 1986 fick jag i uppdrag av Leif Jougda vid Skogsvårdsstyrelsen i Vilhelmina att inventera ett stort område i Bielite i sökande efter samiska lämningar. Till min hjälp fick jag låna flygbilder över området. Vad jag såg på dessa var flera stora öppna gläntor belägna vid övergången från björkskog till kalfjäll. När jag började inventera området visade det sig vara mycket gamla boplatser samt renvallar där gläntorna var. En renvall var känd sedan tidigare var Tomasvallen. Vallen beboddes av Tomas Fjällström kallad Stor-Tomas.

Tomasvallen med renhornshögar från sista renslakten 1924.
Fotograf: Sven-Åke Risfjell 1986

Spanau och Durpik blev de vallar som jag satte ljus på. Den ena vallen Durpik hittade jag omtalad i ”Gamla byar i Vilhelmina” av O.P Pettersson men blivit bortglömd med tiden. Den fick namnet efter familjen Durpik som bodde där i mitten av 1850 talet.

Durpikvallen med själva boplatsen 1986
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Spanauvallen, väl trampad av renar
Fotograf:Sven-Åke Risfjell

I stort sett efter hela fjällkedjan kan man hitta renvallar. I anslutning till vallarna hittar man i regel bengömmor, mjölkkällare och köttkällare. På vallarna hittar man härdar där kåtor har stått och på vissa ställen även rester av stolpbodar.

Under inventeringen av Bieliteområdet hittade jag bengömmor, härdar, offerplats, källargrop.

Spanau-Bielite Vilhelmina 1986
Fotograf: Sven-Ake-Risfjell

Dessa fynd mynnade ut i inkopplande av Västerbottens museum samt Ajtte museum i Jokkmokk och dateringar gjordes av härdar till 600 tal efter Kr, naturvårdsplan för området.

Här visar jag fynden för arkeologer från Ajtte och Västerbottens museum. Nerifrån syns Leif Jougda Skogsvårdsstyrelsen, Karin Eriksson Vb museum, Inga-Maria Mulk Ajtte museum med flera.
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Fr.v Tommy Vb museum, Kjell-Åke Aronsson Ajtte museum, Lars Bovin Domänverket och Leif Jougda Skogsvårdsstyrelsen
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Utifrån detta fyndrika område skrev fd Ajtte museums chef Kjell-Åke Aronsson sin doktorsavhandling. Senare inventerade Riksantikvarieämbetet hela fjällkedjan i sökandet efter samiska fornlämningar. Skogsvårdsstyrelsen utarbetade även en broschyr över området samt bjöd in till kungabesök.

Jag tackar Leif Jougda för att jag fick detta uppdrag där jag känner att jag fick bidra med en väldigt viktig del för den samiska kulturen.

Detta mitt stora intresse tog jag även med mig in i föreningen Vueltjere Duodji där jag igångsatte Registrering av fornlämningar som en del av föreningens arbete. Jag skaffade ett Mapinfoprogram till datorerna där alla fynd registrerades. Jag fann en frände i detta intresse hos vår stödmedlem lantmätare lngemar Söder Vilhelmina.Från 1993 hade vi tillsammans hittat ca 100 fångstgropar med system som ej tidigare varit registrerade i kommunen.

Fångstgrop som jag och Ingemar Söder hittade i Siksjönäs
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Då Ingemar och jag var ute i markerna och letade fornlämningar hade vi en GPS till vårt förfogande Det är en satelitnavigator som sökte in 8 st sateliter. På det viset får vi en koordinat i X och Y som visar avståndet från ekvatorn och från 0-linjen (Greenwich) i antal mil, km och metrar på 10 m sånär. Vi använde oss även av flygbilder i vårt arbete där vi fann ca 500 lokaler (platser) av intresse som skulle undersökas i kommunen.

Föreningen lämnade alla uppgifter på vad vi hittade till Västerbottens Museum. Under min tid i föreningen satt jag med i Västerbottens museums samiska referensgrupp. Lite roligt att nämna i det sammanhanget är att min fars kusin Engla Ringström satt med i den första samiska referensgruppen vid Västerbottens museum.

I vårt arbete med samiska lämningar fick vi många uppgifter från privatpersoner som var glada att kunna hjälpa till. Några restriktioner att bara ta emot samiska fyndplatser hade vi inte, utan allt registrerades även lämningar från nybyggarkulturen då den också är knuten till den samiska historien.

Föreningens olika forskningsarbeten utmynnade i ett samarbete med olika sameföreningar, Västerbottens Museum, DAUM, Lantmäteriet, Vilhelmina kommun,m fl. i ett projekt som förhoppningsvis skulle leda till en lT-satsning där forskare, skolor, m,m. skulle ha en möjlighet att forska om samiska ortnamn, renflyttningsleder, kulturminnen mm.

Efter min tid i föreningen har jag tillsammans med min fru Doris som glädjande nog också har stort intresse av historia fortsatt att notera vad vi hittar på våra vandringar i naturen. Vi noterar på kartor vad vi hittat med datumuppgift. Vi har nu många fyndplatser i vårt eget material bla en icke registrerad väldigt stor boplats vid Malgomaj där vi noterat ett 20-tal härdar, en trolig bronsgjutarplats, härdar, seitar, bengömmor mm. Dessutom har vi fortfarande en bra plattform för möte med människor och deras berättelser.

En bengömma jag och Doris hittat vid en av våra vandringar.
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

Här är jag på sök efter fornlämningar  Foto: Doris Risfjell

Doris på en depåplats för avslag och skrapor
Fotograf: Sven-Åke Risfjell

När vi står vid lämningar av de som gått före oss fylls vi av en andaktsfull känsla inför de som levt sina liv under helt andra förutsättningar än vad vi har idag.

Sven-Åke Risfjell
Vilhelmina 25 juli 2020
#40årisamelöjdenstjänst